Texten nedan är en översättning på den engelska bloggaren Hevallos inlägg.
Efter upprättandet av den moderna turkiska staten, enligt fördraget i Lausanne år 1923, började Turkiet med våld att assimilera det kurdiska folket. Detta initierades efter att Turkiet hade begärt och fått kurdisk stöd i kampen mot "imperialistiska" makthavarna; Storbritannien, Frankrike, Grekland och Italien. Turkarna hade vädjat till det kurdiska folket genom att med sin islamiska identitet presentera en "kristen" armé som fienden.
När Turkiet med hjälp av kurderna besegrade "imperialistiska" makthavarna vände turkarna ryggen till kurderna. Turkarnas ohederliga förräderi visades mot Hasan Hayri, den kurdiska företrädaren som stod i det turkiska parlamentet, på begäran av Mustafa Kemal Ataturk själv. Hasan Hayri sade att det kurdiska folket accepterades av Turkiet och att deras kurdiska kultur och identitet respekterades samt att det kurdiska folket inte vill ha en separat stat i enlighet med fördraget i Sèvres men vill leva i fred och harmoni med turkar i Turkiet. Hans tal överlämnades till representanter i Lausanne och den internationella pressen. Som ett resultat av talet undertecknade ombuden Lausanne-fördraget 1923, övertygade om att det kurdiska folket hade rättigheter i Turkiet och inte ville ha separation. Inte långt efter hans tal hängdes Hasan Hayri för landsförräderi av samma turkiska myndigheter som bad honom att tala i parlamentet. En brutal och grym turkisk politik med påtvingad assimilering av det kurdiska folket började. En politik som syftade till att förinta kurdiska kulturen och identiteten.
Maj 1925 sade Ismet Inönü följande till turkiska kongressen:
"Vi är uppriktigt sagt nationalistiska ........ och nationalism är vår enda faktor av sammanhållning. Inga andra element har någon form av inflytande före den turkiska majoriteten. Till varje pris måste vi turkifiera invånarna i vårt land, och vi kommer förinta dem som motsätter turkar eller "le turquisme."
Ismet Inönü
Och så inledde turkarna en förintelsepolitik. Förbud mot kurdiska språk, kurdiska namn, kurdiska kulturen och genomförande av rasistisk politik i folkmordsproportioner mot kurderna.
Tusentals kurdiska byar raserades och tiotusentals kurdiska människor dödades av den mest barbariska sorten. Naturligtvis fanns det motstånd och två stora uppror, (Shiekh Said och Ararat) mot den rasistiska politik som stiftats mot det kurdiska folket som alltid krossades av liknande metoder som användes mot judarna i Nazityskland. Halshuggningar, massgasning och bränning i grottor, stympningar, våldtäkter, flygbombningar med kemiska vapen, hängningar, tortyr, massfångenskap, etc. De flesta förtrycken krävde inga uppror eller motstånd men ägde rum efter en officiell plan av förintelse.
Det kurdiska folket har aldrig accepterat påtvingad assimilation heller inte kulturell folkmord. Många av de kurdiska organisationer som fanns före den turkiska statskuppen år 1980 krossades brutalt av den turkiska staten efter militärkuppen som resulterade i att tusentals flydde i exil för att organisera och publicera kurdiska tidskrifter i Egypten, Sverige och andra länder. Den enda organisationen som kunde stå emot det turkiska våldet var en grupp som hade startat 27:e november 1978, genom bland annat en man vid namn Abdullah Öcalan, PKK.
Två års organisering av en ny kurdisk frihetsrörelse kulminerade i ett möte som började i en liten by nära Lice kallad Fis, den 25 november 1978. Kurdiska folket hade kommit till slutsatsen att icke våldsamma handlingar inte hade uppnått någonting från de turkiska myndigheterna när det gäller politiska och kulturella rättigheter för det kurdiska folket. De som hade försökt att organisera för rättigheter hade hamnat i fängelse anklagade för förräderi eller något värre. Kurdiska förbjöds i media och i utbildning och statens rasistiska begrepp "Lycklig är den som kallar sig själv turk!" dominerade. Kurdisk historia raderades och förnekades och kurderna kriminaliserades. Det enda sättet att kämpa var genom väpnad kamp. Två dagar att formulera det nya kurdiska partiets politiska program följde och den 27 november 1978 föddes Partîya Karkerên Kurdistan, PKK.
Abdullah Öcalan
PKK inrättade sitt högkvarter i Damaskus och ett träningsläger i Bekka dalen år 1979 vid namn Mahsum Korkmaz Akademin. PKK inledde en väpnad kamp mot den kemalistiska och rasistiska turkiska statens politik den 15:e augusti 1984. Kurdiska frihetskämpar med Mahsum Korkmaz (Agit) som befälhavare attackerade turkiska militären och kurdiska feodalherrar i Dih (Eruh) och Semzinan (Semdinli). Tusentals unga kurdiska volontärer från Syrien, Turkiet, Irak och Iran kom till partiet och mycket snart blev PKK den mest känslomässiga förespråkare för det kurdiska folket.
Befälhavare Agit
PKK kämpade för det kurdiska folkets rättigheter och övergick från sin lilla begynnelsestadium till att bli en nationell frihetsorganisation för det kurdiska folket.
PKK har haft den mest extraordinära fienden i den mäktiga turkiska armén massivt finansierad av USA och europeiska länder. De har kämpat mot provokationer, infiltration och har endast kommit åt sina resurser från det kurdiska folket själva, både när det gäller finansiering och mänskliga resurser.
Gerillan
Det har varit självuppoffringar (martyrer) och ibland icke kurdiska volontärer, som har väckt den kurdiska kampen till ett stadium där den befinner sig nu.
Utan någon väpnad kamp och det politiska och diplomatiska arbete PKK har utfört skulle inte någon kurdiska fråga existera i Turkiet i dag. Kurder skulle bara vara "bergsturkar" som den rasistiska turkiska staten försökt etikettera kurderna.
Amerikanska och europeiska makthavare ska skämmas då dem slaviskt har accepterat de etiketter som placerats på kurder som fallit offer för turkiska fascistiska tillämpningar. Man bör kriminalisera de som har underlättat denna politik genom att ge utbildning i psykologisk krigföring och som har levererat vapen till Turkiet för att användas mot det kurdiska folket.
Abdullah Öcalan i isoleringscell på ön Imrali.
Abdullah Öcalan kidnappades den 15:e februari 1999 med CIA och Mossads hjälp, och har varit fängslad på den turkiska ön Imrali sedan dess. Den enda politiska fången på öns fängelse. Öcalan som sitter i en isoleringscell mot folkrätten och som endast tillåts selektiv besök av sina advokater har förblivit den kurdiska frihetsrörelsens huvudman.
